listen to the discobeat
Woah, händelserik dag idag, ja jävlar. Gjorde nationella muntliga provet i svenska, var rätt nervös innan. Men jag tror iallafall att det gick rätt bra. Pratade om gemenskap och samhöriget i kompisgrupper/idrottslag.
Efter skolan gick jag och Jossa till stan för att leta efter kläder och saker vi ska klä ut oss med på filmfestivalen 3 maj. Vi har kommit fram till att Jossa ska vara en avatar, och jag ska vara Marge Simpson! Haha, ser fram emot det.
Sen gick jag *trumvirvel* och tittade på kläder, och ja. Det slutade som det slutade!
Tittade egentligen efter en sån här;
.. på Gina Tricot,fast en röd. Dock verkade alla utsålda. Nu såg jag att de t.o.m. bara hade två färger kvar, utav fyra, på hemsidan också. Jävlar vad populära de var.
Men istället gick jag till H&M, och införskaffade de här electro-godiset;
(tryck för större bild)
Anyways! Så tänkte jag whina lite nu.
Eller ja, typ. Jag har nämligen bestämt mig för en sak. Eller kanske inte helt bestämt mig, måste ju tänka lite på saken. Men iallafall, jag har nästan bestämt mig för att börja på KBT (kognetiv beteende terapi), pga min fobi.
Ärligt talat så orkar jag inte med den längre. Det är ett socialt handikapp, och jag kan aldrig slappna av helt.
Jag kan inte resa någonstans utan att vara rädd för att jag eller någon annan ska spy, jag ligger ofta vaken på nätterna för att jag är rädd för att sova, jag kan inte gå på stan utan att vara orolig och nervös, jag tännker alltid på hur människor runt omkring mig ser ut att må (oj, han var lite blek, han kanske mår illa?), jag är jätte rädd för att vara på något ställe där det inte finns utgång eller toalett i närheten, eller om den är otillgänglig, t.ex. på biosalonger, ifall jag ska börja må illa och spy. För att inte tala om hur jag tjatar hål i huvudet på kompisar och familj så fort någon är sjuk eller liknande.
Jag är trött på hela skiten. Panikattacker, ångest, oro, bacillskräck, tvångstankar/handlingar, och framför allt: illamåendet och magvärken.
Det tär, något så fruktansvärt. Och det är nog mitt allra största problem. Och jag gör verkligen vad som helst för att få det att försvinna.
Efter skolan gick jag och Jossa till stan för att leta efter kläder och saker vi ska klä ut oss med på filmfestivalen 3 maj. Vi har kommit fram till att Jossa ska vara en avatar, och jag ska vara Marge Simpson! Haha, ser fram emot det.
Sen gick jag *trumvirvel* och tittade på kläder, och ja. Det slutade som det slutade!
Tittade egentligen efter en sån här;
.. på Gina Tricot,fast en röd. Dock verkade alla utsålda. Nu såg jag att de t.o.m. bara hade två färger kvar, utav fyra, på hemsidan också. Jävlar vad populära de var.
Men istället gick jag till H&M, och införskaffade de här electro-godiset;
(tryck för större bild)
Anyways! Så tänkte jag whina lite nu.
Eller ja, typ. Jag har nämligen bestämt mig för en sak. Eller kanske inte helt bestämt mig, måste ju tänka lite på saken. Men iallafall, jag har nästan bestämt mig för att börja på KBT (kognetiv beteende terapi), pga min fobi.
Ärligt talat så orkar jag inte med den längre. Det är ett socialt handikapp, och jag kan aldrig slappna av helt.
Jag kan inte resa någonstans utan att vara rädd för att jag eller någon annan ska spy, jag ligger ofta vaken på nätterna för att jag är rädd för att sova, jag kan inte gå på stan utan att vara orolig och nervös, jag tännker alltid på hur människor runt omkring mig ser ut att må (oj, han var lite blek, han kanske mår illa?), jag är jätte rädd för att vara på något ställe där det inte finns utgång eller toalett i närheten, eller om den är otillgänglig, t.ex. på biosalonger, ifall jag ska börja må illa och spy. För att inte tala om hur jag tjatar hål i huvudet på kompisar och familj så fort någon är sjuk eller liknande.
Jag är trött på hela skiten. Panikattacker, ångest, oro, bacillskräck, tvångstankar/handlingar, och framför allt: illamåendet och magvärken.
Det tär, något så fruktansvärt. Och det är nog mitt allra största problem. Och jag gör verkligen vad som helst för att få det att försvinna.
Kommentarer
Trackback
